Bob Dylan

Jag vet inte egentligen vad det är som gör att Bob Dylan har fångat mig så hårt. Min vän Nina ville att jag skulle skriva ett inlägg om varför jag gillar honom eftersom att hon är skeptisk till honom!

Ja, han är en tråkig ganska otrevlig gammal gubbe på 70 bast, han är inte världens roligaste person på scen och det har han nog aldrig varit, han sjunger inte som gud, han är inte riktigt som alla andra... Men det är det jag diggar, det jag gillar också är att han inte bryr sig, han skiter i vad folk tycker om honom, han kör på sin grej & det är det som är viktigt här i livet, vem bryr sig om vad andra tycker? Egentligen spelar det ju faktiskt ingen roll. Det är det som inspirerar mig väldigt mycket, att jag ska försöka bara strunta i alla andras åsikter som påverkar mig alltså, jag vill våga mer! Jag tror det blir bättre och bättre för var dag som går. Det är därför jag även tror att han har lyckats, han har kört på sin grej.

Hans musik. Grejen med Bob tror jag är att, antingen älskar man honom eller så hatar man honom. I mitt fall så älskar jag honom, hans musik är väldigt svår lyssnat, han sjunger lite gnälligt, men det är hans grej. Det jag gillar är också att hans musik betyder något på riktigt, jag känner det när jag lyssnar på hans låtar att det är hans hjärta som sjunger på något sätt, vilket känns så fint och jag anser att musik ska betyda något för den som skriver låtarna. Hans låtar är sorgsna och deppiga och handlar om hemska saker så han är inte den man kan lyssna på när man är som gladast, men när jag väl lyssnar på honom och känner mig lite deppig så kan jag faktiskt bli lite gladare. Det kanske låter konstigt, jag är väl den enda människan i världen som kan bli gladare när jag lyssnar på Dylan. Han har väldigt många låtar som inte är så bra, jag gillar inte "nya" Dylan lika mycket som den gamla unga upproriska. Det är dem låtarna som tilltalar mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, jag gillar honom helt enkelt. Som sagt så antingen älskar man honom eller så hatar man honom!